NATO pressar Europa in i kärnvapenracet

AddThis

Av Julio Godoy

IDN-InDepthNews Nyhetsanalys

BERLIN (IDN) – Mellan slutet av 2009 och mitten av 2010 beslutade den tyska regeringen, representerad av utrikesministern Guido Westerwelle, att skrota B61-atombomber på tysk mark. Det verkliga antalet sådana massförstörelsevapen förblir en militär topphemlighet men runt 20 stycken av dessa rapporteras finnas i Tyskland.

Den tyska kampanjen för kärnvapennedrustning har betydelse även för Belgien, Italien och Nederländerna – liksom för Turkiet – där North Atlantic Treaty Organization (NATO) ska ha placerat mellan 150 och 200 kärnvapen.

Liksom sin föregångare Frank Walter Steinmeier, gjorde Westerwelle kärnvapenmotståndarnas argument till sina egna och menade på att denna arsenal på många sätt var föråldrad, då den var tänkt att användas tillsammans med andra vapen som även dessa var gamla, och riktade mot en fiende – Sovjetblocket – som upphört att existera.

Den tyska satsningen, hur diskret den än var, var en tidsreaktion på det historiska talet av den amerikanske presidenten Barack Obana som hölls i Tjeckiens huvudstad Prag i april 2009, där han kallade kärnvapnen i världen för “det farligaste arvet efter det kalla kriget”.

Men det visade sig snart att den tyska satsningen på ett kärnvapenfritt Europa liksom Obamas tal i Prag inte var mer än vackra ord. Redan i april 2010 godkände NATO sin modernisering av sin kärnvapenarsenal i Europa, som skulle slutföras 2020. Moderniseringen bekräftades i maj 2012 vid Chicago-toppmötet under den så kallade Deterrence and Defence Posture Review (DDPR).

Genom detta erkänner NATO till slut att kritiken mot den nuvarande kärnvapenarsenalen är rättfärdigad – den utgörs av så kallade dumma vapen, då de är avsedda att släppas från stridsplan över målzoner, och styrs av radar som, enligt de amerikanska senatsförhören, konstruerades under 1960-talet med en “livslängd på fem år”.

De gamla B61-atombomberna utgör flera risker: Under 2005 visade en utredning gjord av U.S. Air Force att arbetsmetoderna som användes vid hanteringen av kärnvapen i Europa utgjorde en risk då ett blixtnedslag kunde resultera i en kärnvapendetonation. 2008 konstaterade en annan utredning av U.S. Air Force att de “flesta” kärnvapenplaceringarna i Europa inte uppfyllde de amerikanska säkerhetsriktlinjerna och “krävde betydande ytterligare resurser” för att nå standarden.

Moderniseringen av den ålderdomliga arsenalen förväntas genomföras i två faser. I ett första steg ska de nuvarande B61-bomberna i Europa returneras till USA med början 2016 och bytas ut mot precisionsriktade kärnvapen (det så kallade B61life extension programme eller B61 LEP) och sedan skickas tillbaka till Europa som B61-12, med förbättrad militär förmåga runt 2019/2020. Utöver det kommer ett nytt strids- och bombplan av stealth-typ – F-35 Joint Strike Fighter – som just nu är under utveckling, att placeras i Europa i början av 2020.

Den här moderniseringen motsäger emellertid NATOS utvärdering av den nuvarande arsenalen, och underminerar andra deklarerade mål för den militära alliansen.

För det första bekräftar NATO i sitt DDPR i maj 2012, att “Alliansens kärnvapeninnehav för närvarande möter kriterierna för effektiv avskräckning och försvar”. Som flera kritiker till NATOS kärnvapenarsenal pekar på, om denna arsenal är så effektiv, varför är det då nödvändigt att förbättra dess förmågor? Det är ännu mer absurt då B61-LE “är väldigt dyr, i nuläget kostar den mer än 10 miljarder U.S. dollar,” vilket Hans M. Kristensen, chef för Nuclear Information Project inom Federation of American Scientists, sade den 7 november 2012 under en utfrågning i Kommittén för nedrustning och utrikesfrågor i det tyska parlamentet i Berlin.

Den här höga kostnaden, tillade Kristensen, “är delvis nödvändig för att uppgradera bombens säkerhets- och skyddsegenskaper. Det är ett mysterium varför det är nödvändigt att (kärn)vapnen i Europa alltid sägs vara säkra och skyddade.”

Men motsägelserna sträcker sig bortom den äkta naturen för bedömningen och kärnvapnens tekniska ålderdomlighet. Moderniseringen utgör även en utmaning för Ryssland. För om man ska tro NATOS beskrivning av de nya B61-vapnen kommer dessa att vara laserstyrda vilket bidrar till en avsevärt förbättrad precision, och tack vare det får man möjligheten att träffa mål med en felmarginal på mindre än 30 meter.

Eller, som Krisensen uttrycker det, “Förstärkningen med det styrda stjärtpartiet ökar träffsäkerheten för B61-12 jämfört med tidigare versioner och resulterar i en större dödskapacitet till skillnad från nuvarande B61-versioner i Europa.” Värt att notera är att den amerikanska kongressen 1992 avslog ett liknande projekt med styrda bomber med förklaringen att detta skulle göra att kärnvapen framstod som mer användbara.

Sådan precission skulle förvandla B61-kärnvapnen till en förhållandevis flexibel arsenal, användbar både som taktiskt och strategiskt vapen, och inte längre enbart under nuvarande föråldrade förhållanden. “En sådan förändring skulle återuppliva de värsta farhågorna som fanns under det (post-)sovjetiska ledarskapet som debatterades vid Pershing-II” i slutet av 1970- och början av 1980-talet, varnar den tyska kärnvapenexperten Otfried Nassauer, chef för Berlin Information Centre for Transatlantic Security (BITS), och medförfattare till en nyligen publicerad studie av B61-LEP.

Därigenom skulle Europa vara på väg mot en upprepning av det beryktade “dubbelspårsbeslutet av NATO” från december 1979. I och med det beslutet tillgännagav NATO utplaceringen av 572 mobila mellandistansmissiler av typen Pershing II samt BGM-109 Tomahawk Gryphon landbaserade kryssningsmissiler i Västeuropa, som ett svar på Sovjets utplacering av SS-20 missiler i Östeuropa. Resultatet var en mycket fruktad kärnvapenupprustning i hjärtat av Europa, för att återuppbygga Mutual Assured Destruction (MAD), vilket hotade att utplåna livet på hela kontinenten. [IDN-InDepthNews – 20 november 2012]

 

 

Search